Den här artikeln är inspirerad, men inte kopierad, av den artikel Yaniv Tal skrivit på sajten IsraTrance.

Jag rekommenderar alla att läsa den tillsammans med denna. Yaniv har som label manager för Hadshot och grundare av Comsophilia en insyn i branschen som jag inte kan mäta mig med, men jag kommer här att ta upp andra saker än det som står i hans artikel. Så, till saken:

Skivor inom psytrance-genren säljer sämre än någonsin. 1996 nådde Phreaky - "Tornado" den brittiska singellistan (top 100), något som är fullständigt omöjligt för en psytrance-tolva att göra i dag. Precis som Andrzej skrev i en tråd i forumet så pressas de flesta tolvor i dag i 500-1500 ex, vilket givetvis inte räcker till någon listplacering. Även CD-skivorna, som numera dominerar över vinylen, säljer sämre och sämre. Som skäl till denna nedgång anges ofta kopiering (MP3 och CD-kopiering), och jag ska här ge min syn på det samt lägga fram teorier om andra orsaker.

KOPIERINGEN
De som var allra coolast i goasvängen 94-98 hade, precis om nu, tillgång till en masas osläppt musik, antingen direkt från skivbolagen, artisten eller någon annan med kontakter. Skillnaden är att då skedde kopieringen mellan dessa få insatta med DAT, en sorts digitalt kassettband med högre upplösning än en CD. Det som hänt nu är att samma kopierarmentalitet spridit sig till allt fler med teknikens hjälp. Nu behöver man inte köpa en DAT-spelare för 6000, det räcker med den dator som redan finns i de flesta hushåll. Det har alltså alltid funnits en vibb i den här scenen som säger att man kan få musiken gratis bara man är cool nog, och ur det följer att man är cool om man får musik gratis. Således har kopierandet fått ett självändamål i stället för att bara vara av ren snålhet.

När det gäller MP3 tror jag inte problemet är nedladdandet i sig, utan att så många sedan inte går vidare och köper skivan även om de gillar den. Det är en generation musiklyssnare som nu växer upp utan att se poängen i att äga en skiva eller över huvud taget betala för musik. Om den utvecklingen fortsätter kommer musikbranchen som den ser ut i dag att rämna, med hundra procents säkerhet. Det kommer givetvis alltid finnas musik, men då efterfrågan förändras sker ochså en förändring i utbudet. Mer om det lite senare.

Att nedladdandet inte drabbat exempelvis technon lika hårt som psytrancen tror jag beror på att om man har en skiva som MP3 är man närmare att ha den riktiga CDn än att ha vinylen. Eftersom techno fortfarande släpps mest på vinyl väljer den publiken i större utsträckning att köpa det de gillar, då en MP3 som är vinylrip är längre från sitt ursprung än en CD-rip är, både fysiskt och ljudmässigt. Det är i alla fall min teori.

Jag vågar nog påstå att jag har bättre koll på gammal goa än de allra flesta. Jag vet vilka som ligger bakom olika artistnamn, vilka bolag de släppt på och så vidare. Allt detta har jag genom åren lärt mig genom att läsa på omslag och etiketter, vilket i sin tur har gjort att jag upptäckt nya grejer som jag inte hade hittat annars. Hur många av de som bara laddar hem MP3or vet att Kris Kylven har varit verksam i UX, Syb Unity Nettwerk, Faithealers, Odds och EON Project? Visst, man kan läsa sig till detta och mycket mer på webben i dag (till skillnad från när mycket av hans musik släpptes 95-97), men jag har hittills inte stött på någon MP3-unge med koll. Det man sparar i pengar förlorar man i ljudkvalitet och utbud (eftersom man inte vet att utbudet över huvud taget finns).

Nu när jag nämnt det bör jag kanske ta upp det här med ljudkvalitet också; Det finns, otroligt nog, fortfarande vissa som hävdar att det inte går att höra skillnad på en CD och en 192kbps MP3. Det är fullständigt skitsnack - jag har en medfödd hörselskada som förvisso inte är så allvarlig att jag måste ha hörapparat, men som är klart märkbar. Ändå kan jag höra skillnaden såval i en skaplig PA-anläggning som i mina hemmahögtalare eller hörlurar. De som säger sig inte bry sig om skillnaden lyssnar nog helt enkelt inte på musik på samma sätt som jag. För om man verkligen lyssnar så vill man givetvis att det ska låta så bra som möjligt.

UTBUDET
1995 var det kanske 20-30 bolag som var aktiva inom denna genre (om man även räknar de med bara något enstaka släpp), ge eller ta några. I dag är det säkert 30 bara på bokstaven S och flera hundra totalt. Eftersom varje bolag verkar släppa i snitt lika många skivor per år nu som då så innebär detta att utbudet är enormt mycket större. För att försäljningen ska kunna ske i samma volymer som för 7-8 år sedan måste lyssnarna antingen köpa tio gånger fler skivor, ha blivit tio gånger fler till antalet eller en blandning av de två. Jag får intrycket av att det är ungefär lika många som är aktiva inom scenen i dag som 1996, och att folk köper färre skivor. Enkel matematik visar att vi här har den allra största förklaringen till den vikande skivförsäljningen.

Varför köper folk färre skivor nu än förr? Dels inbillar jag mig att musiken krupit ner i åldrarna vilket ger lägre försäljning per person eftersom yngre människor inte har råd med lika många skivor, och dels tror jag att det beror på kopierandet. En aningen mer diffus faktor i detta är dock utbudet i sig; musiken har utvecklats otroligt mycket sedan jag började lyssna på trance för 10 år sedan. Bara för att den musik som släpptes 1995 kunde sälja i X antal exemplar kan man inte automatiskt förvänta sig att det som släpps nu ska sälja lika bra. Även om det är samma artist och samma skivbolag så är det inte samma sorts musik, vilket gör att det tilltalar andra människor och på ett annat sätt. 1995 var det inne med goa, det var rent av coolt och under en kort tid skrevs det spaltmeter om detta musikfenomen i brittisk musikpress. Men goascenen förvaltade inte sin korta tid i rampljuset särskilt väl, och har, med viss förtjänst, sökt ny mark i stället för att profitera på ett för stunden vinnande koncept. Men allt är inte bra bara för att det är nytt, och många slutar nog köpa skivor eftersom det som en gång fick dem att söka sig till den här sortens musik inte längre finns kvar. Samtidigt kommer nytt blod in, men många av dessa har som sagt aldrig lärt sig värdet av att äga en skiva, av att ett år senare hitta en asbra B-sida som man från början inte gillade alls, att ha ett riktigt tryckt omslag.

När försäljningen inte längre kan hålla varken artister, skivbolag eller distributörer flytande kommer den tillgängliga musiken att vara hobbyproducerad och enbart spridas via skivor kopierade till vänner och bekanta samt via nätet. Glöm det utbud som finns i dag, glöm att kunna hitta bra musik med samma mängd ansträngning som nu. När inget skivbolag sållar agnarna från axen är alla på samma nivå, och jobbet att hitta det som är intressant och värt att lyssna på (som redan nu kan vara mycket tidsödande) kommer ta många gånger mer tid.

När man diskuterar utbud ska man också tänka på att internet inte bara har försett oss med de onda och de goda sidorna hos MP3-filer; Man kan nu hitta obskyr musik på ett sätt som var helt omöjligt så sent som 1996. Jag har visserligen haft tillgång till internet lika länge som jag lyssnat på goa, men länge fanns nästan ingen information om artister, skivor och bolag. Den information som nu är närmast omöjlig att INTE hitta gör att det är lätt hela tiden söka sig till nya genrer. Även om jag inte riktigt har känslan av att folks musiksmak är bredare i dag så tror jag att bredden på dagens utbud påverkar skivförsäljningen inom psytrancen negativt. För 8 år sedan var det närmast ett heltidsjobb att försöka hålla sig ajour med en enda genre, medan man nu utan större bekymmer kan ha skaplig koll på fem.

PUBLIKEN
De stora psytrance-festivalerna runt om i världen lockar uppemot 10000 personer vardera, men ändå är det knappt en enda skiva som säljer i så stora upplagor. Runt om i världen är det säkert flera hundra tusen personer som besöker en psytrance-fest varje år, men ändå säljer en tolva på spiral trax bara i 1000 exemplar. Då kan man inte skylla allt på att musiken förändras och att folk tappar intresset. Men för allt fler tror jag musiken glidit ner ett steg eller två på prioriteringslistan till förmån för jakten på en känsla av gemenskap och vardagsflykt. För mig var det något med musiken som sade klick vid första "öronkastet", men det känns som att många som går på fester i dag lika gärna hade kunnat hamna i någon annan subkultur. Då bandet till just psytrance är svagare eller mer diffust (även om dessa personer själva nog inte inser det) så finns det inte heller samma intresse av att köpa skivor.

SLUTSATSEN
Jag börjar allt mer inse att jag tappat intresset för den psytrance som släpps i dag. De få gånger jag köper en skiva nu slutar det nästan alltid med att den står och samlar damm i hyllan. Och jag är inte ensam. Att döma av försäljningssiffrorna är det fler och fler som väljer att rikta blicken mot annan musik, vilket mycket väl kan vara den dödsstöt mot scenen som ordningspolisen såväl som smakpolisen aldrig lyckades utdela. Den typ av personer som sökt sig till just den här subkulturen kommer alltid att finnas, men festerna och musiken som enar dem splittras, och många av fragmenten dör. Det sker medan du läser detta. Jag säger defenitivt inte att man ska stödköpa skivor - köp det du gillar och inget annat. Jag vet heller inte om det nödvändigtvis är så hemskt om psytrancen dödar sig själv, även om det onekligen ter sig skrämmande. Men mycket stora förändringar är på gång och de som orsakar dem är i mångt och mycket inte medvetna om det. Det är därför jag skriver det här.

Det du nu läst är alltså de teorier jag kommit fram till när jag funderat över ämnet. Jag kan säkert ha fel och har inga problem att erkänna det om någon övertygar mig om att så är fallet, så kritik är välkommen så länge den är konstruktiv.

Ukiro