|
Therese & Jeremys tankar
2004-08-09
En spirituell lösning på en värdslig fråga - Av Therese
Alla går vi på fester för olika anledningar.
Delvis gillar vi alla olika musik stilar och
så går vi även på fester för att uppleva olika saker.
Det är ju inte så konstigt att det blir fel ibland när
så många människor samlas i en lokal för olika anledningar
och ändå vill alla uppnå Sitt mål med kvällen.
Jag har inte alltid tänkt före jag
pratat. Men efter att jag lämnade Göteborg och fick perspektiv på saker och ting så förstod jag att varje människa har ett ansvar här på jorden. Jag kom in i den här kulturen med ett öppet hjärta, rädd, men öppen. Jag hade en bild av den här kulturen, där den bestod av kärlek. Naiv som jag var förstod jag inte att inte alla var där av samma anledning som jag. Sakta men säkert köpte jag hela konceptet som bestod av status och droger, utan att ens tänka på ifall det egentligen innebar total konflikt med det jag stod för. Precis som en nationalist sällan vet vad som pågår bakom regeringens stängda dörrar.
Gillar folk att ha föruppfattade meningar om varandra? En persons första intryck av en annan inte bara består, utan går runt i sociala kretsar, och bildar rykten, som i sin tur blir det motsånd som personen ryktet handlar om möter varje gång han eller hon går ut för att frigöra sig. Kusligt va? Det skulle inte förvåna mej ifall folk som inte känner mej tror sig veta en hel del om mej.
Det som är så tråkigt, på toppen på det, är att folk inte tar upp det med den som de stör sej på etcetera, utan helst tar ut den energien genom att prata om fenomenet med andra och låter snöbollen rulla och bli allt större ju mer folk får ta del av det.
Transkulturen står för mej för kärlek, respekt och allt det som vi skulle önska att vi kunde bygga upp utanför samhället, eftersom samhället tyvärr inte lever upp till de ideal som jag känner att en värld som jag vill leva i ser ut. Och för mej så innebär det att ju mer skitsnack och negativa vibbar de finns i transcenen ju längre kommer jag ifrån Mitt mål med denna scen, därför engagerar jag mej, någon måste så ett frö mot en vändning.
Om man vill bidra till att ens lokala transscen blir varmare och vänligare så kan man välja att kommunicera, ta upp det som man stör sej på med personen som det rör sej om, och ta reda på om det verkligen ligger till så som man fått för sej. Oftast hade man nog blivit förvånad och fått en helt ny bild av situationen.
Något jag ångrat mycket är alla de gånger jag har varit fördömande i tanke och handling. Alla kämpar vi med denna form av rädsla, som kanske i grund och botten beror på att vår hjärna är designad främst för att kategorisera och plocka isär, inte uppfinna försköna, och förena. Det kommer ifrån Neanderthalstadiet, när vi konstant letade mat och tvingades tänka; "Är detta bra för mej, eller är det dåligt?"
Nu kan vi gott kosta på oss att tänka; "Är min handling och
tankesätt bra för någon annan?" Det kan vi gott unna varandra.
En kreativ utväg - Av Jeremy
Vi här i Sverige har det svårt. Inget händer här. Överallt utom
Göteborg är det häftigt och kulturellt. Så låter det alltid. Ändå ser
hela världen upp till våra kreativa förmågor, och apar efter så
fort de får en chans. Trendsettarna sitter visst här i sitt vemod
och kanaliserar en energi som finner sig tillrätta i världens
hjärta. Allt detta utan en vettig kultur för dem att hylla livet i.
Kanske det beror på att den enda utvägen, när alla utvägar har täppts
till av staten och kapitalet, så att säga, är att skapa. Släppa ut
all det vackra, låta hela världen se på det, granska sig själva
om de vågar, i dess reflektion, och till sist acceptera att
ingen är perfekt.
Ser man sig bara omkring är det lätt att tro att man kan köpa lycka.
Det är ju meddelandet i varenda reklaminslag som bombarderar oss.
Vad jag vill komma till är att det som gör varenda storstad i världen
till en sån bra grogrund för inspiration är att dess invånare har insett
vad de vill göra, och GÖR DET.
Här hemma heter det alltid hur coolt det är att vara i Goa, London,
Brasilien, Australien eller var som helst...men egentligen är det ingen
skillnad på här och där. Om vi någonsin skall få som vi vill, kan vi gott
inse att ingen kommer att ta sig ann vårt fall, och genomdriva det åt oss.
Det är ju vårt jobb. Eller så tar vi allihop och flyttar till det förlovade
landet bortom horisonten, och skaffar nya pass.
En levande subkultur färgar av sig på hela omvärlden. Midjeväskorna
jag såg i Goa 1995, gick nerför catwalken 2000, men då stod det Chanel på,
och den var gjort av svart läder, med ett banklån på prislappen.
Sinnessjuka Acid House blev så småningom reklam musik. Det verkar som
Trancen kommer härnäst, som ungdomens egna musikaliska språk,
tyket och revolutionärt. Men här hemma verkar de flesta skämmas för vad
de står för, eftersom ingen sammanhållning finns att hitta.
Dansare, dj´s och konstnärer som startade denna scen kan inte ens
delta i festerna längre. Det beror inte på att de tröttnat utan på att de
värderingar som fanns då, har bytts ut mot ren droghysteri för nöjes skull.
Kanske effektivt för att dämpa smärta, men inget steg framåt.
Jag tar inga droger idag och det är ingenting jag förespråkar.
Jag ångrar inte att jag tagit hallucinogener, för utan dem hade jag kanske
inte vetat det som jag vet idag.
All den energi som de gav till att skapa grunden till det som vi har idag
kanske känns bortslängd. Inte konstigt om de verkar så bittra.
Stackars gamla troll.
Alla trodde jag var knäpp. Det började när jag doppade händerna i en
lägereld,
så länge att jag insåg, en gång för alla, att det verkligen fanns en
verklighet
bortom denna. Utan tvivel som hade med droger, hallisar, och alla andra
ursäkter
man kan hitta på för att bortförklara härkomsten av energierna som invaderar
vårt jordeliv just nu.
Internet är häftigt, men kollektivt medvetande är häftigare.
Dags att ta tag i sina hobbies och sina vänner, och skapa en värld att
leva i.
Låt dom andra tycka vad de vill. Slår sig grafiker, animatörer, filmare,
literära, målare, och dansare ihop, kan man manifestera en teater, en bok,
en film
eller vad som helst. Och vips har vi hittat en röst.
Droger, dans och kläder är ett sätt att uttrycka sig på, men Svenskar är inte
så bra på att tyda den sortens signaler. Egot i oss vill gärna tro att om
vi röker
vår cigg på ett riktigt häftigt sätt, att vi då påverkar världen, och är
riktigt vitala.
Sanningen är att hade man skapat ett barnprogram hade man gjort mer nytta,
om ni ursäktar min humor.
För all del, ta er tid med det ni gör, och har ni hittat rätt så är det bara
att köra på...men hela det här vackra landet slösas bort om vi inte formar
dess röst, och dess framtid.
Det börjar med du och jag, och att våga vara svag.
Jag tackar för ordet och hoppas kärnan blottlagts, för jag är så trött på
att sakna
ett riktigt hem till och med när jag kommer hem till Sverige.
Tillsammans
Ja det här var vad vi hade att säga. Det är skönt när man får uttrycka sin mening, och så länge det inte sker på någon annans bekostnad är ingen skada skedd.
Men allt det här skulle kunnat sägas mycket enklare:
Gammalt Goa-Djungelordspråk "You get out what You put in".
Inga negativa undertoner.
Direkt från hjärtat,
Therese & Jeremy
|
|
|
