|
Recensioner
| Dark Soho - Combustion | Psytrance |
|
| (Alchemy Records, ALCD004, 2003) |
|
01. The New Age
02. Dark Monn In Stonehange
03. The 14th
04. Karbaros
05. Noise 6
06. Combustion
07. Save Me God (Remix)
08. The-H
09. My Wish
10. Uine Sarcoma (Remix) |
|
| Dark Soho - Combustion | 2002-12-26 |
|
Med sin förra och första release; Sunspot på Istratrance satte Zeev Dukeman, Boxer och Rizo något av en standard hur bra psytrance ska låta. Deras flitiga användande av gitarrer i de flesta spår kommer förmodligen ur deras bakgrund som gitarrister inom hårdrocksgenren. På denna nya skiva bygger de vidare på sitt sound med bättre genomarbetade val av ljud, som tyvärr inte räcker till för alla spår.
Likt deras förra album så är inledningsspåret en lugn historia med inte för mycket distande gitarrer och med en skön melodislinga som retar lyssnarens öra om vad som komma skall. "The new age" är dock mer av ett dansvänligt spår and "Unusual Ceremony" som nästan var en renodlad ambient låt fram till 4 minuter då vi bjöds på Dark Soho-soundet...gitarrerna :)
Vid en direkt jämförelse mellan Sunspot och Combustion ter sig det senare som aningen tunnare. Det känns inte längre som den skruvade och distade psytrance som präglade Sunspot och tur är väl det för annars hade det varit än svårare att resa sig med ett tredje album?
DMISH bygger upp på sedvanligt techtrance vis innan gitarrerna kommer in vid 04.30 och strax efteråt en klaganade slinga. Som en kvinna som skriker ut sin smärta men som hålls fast av vakterna i form av de sura gitarrerna. Det är ett bra spår som verkligen bjuder lyssnaren på en berättelse. Att kalla det en "resa" är överord men den är nog för att komma i rätt stämmning.
Nästa spår en omtumlande låt med återigen dessa gitarrer men med mer egen vilja i detta spår istället för sin understödjande effekt i det föregående. Stråken som skapar melodin lyfter The 14th till en högre nivå. Det är lätt att föreställa sig miljöer liknande bergen i Middle Earth eller varför inte Tibet eftersom iaf jag antar att låttiteln kommer utav Dalai Lama den 14'e dvs den nuvarande. 6 minuter in kommer ondskan (Kin?) i form av en hårdare basgång och stråkens medlodi kan bara anas för att i slutet allena avsluta.
Kerberos är det spår som verkligen lyfter skivan. Underbara högtoniga melodier ackompanjerade av en distinkt bas och techtrance när den visar sin vackraste sida eller är det rentav psykedeliskt med gitarrernas ständiga närvaro? Kerberos kommer ur den grekiska mytologin, där det var en tre-hövdad hund som vaktade entrén till Hades.
Noise 6 är något av ett utfyllnadspår utan något eget liv och som inte överrraskar lyssnaren. Viss tempoökning halvvägs in och stråkar/gitarrer ur tidigare spår hjälper upp spåret från total tristress.
Tyvärr så är det inte så mycket mer än så här. De avslutande spåren är uppbyggda på ett likvärdigt sätt och då de är fyllda av samma riviga och skräckfilmsliknande melodier så lyfter inte skivan. Det känns som att inspirationen försvann längs vägen. Skivan saknar liv och om man inte ser att man lyssnar på olika spår skulle man kunna ta skivan för en enda låt. Ett tips för den som undgått att höra Sunspot är att köpa den istället samt greppa Scizoeffective av The Delta. De två tillsammans i en gryta utgör Combustion anser jag.
Betyg: 3.5 mandariner av 5 möjliga
|
|
|
Etos
| 12/26/2002 - 7:37:09 PM |
| Stavfel i recensionen.
..."The new age" är dock mer av ett dansvänligt spår and "Unusual Ceremony"
ska vara:
..."The new age" är dock mer av ett dansvänligt spår än "Unusual Ceremony"
Ondskan i The 14th är inte "Kin" utan det ska stå "Kina".
| |
|
| Jag älskar första skivan - Dark Soho har ett HELT unikt sound. Klart bättre än andra "gitarr-trans-grupper".
Den nya skivan ger härliga rysningar! Även om vissa låtar kan låta lite "ostiga" så kan jag inte förneka att jag älskar det här - det känns i hela kroppen och längs ryggraden :)
Väldigt synth/EBM-influerad musik - hårt, mörkt och impulsivt. Bra STÄMNING rakt igenom, inga dåliga låtar på skivan.
Bästa låtar: The 14th, D.M.I.S.H., Karbaros, Combustion, Save Me God (Remix med sång =) samt remixen på Uine Saracomm. De andra låtarna är mer av det techtransiga hållet (absolut inget fel med det iof). Det enda "dåliga" med skivan skulle vara att den är mindre psykedelisk än första skivan.
4 av 5.
Ett måste i skivsamlingen (men inte för er som hatar gitarrer).
| |
|
| underlig recension. dålig rent ut sagt.
du nämner inte ens att deras produktion blivit bättre. de hade stora problem med sun spot, som du naturligtvis vet.
ta detta;
"De avslutande spåren är uppbyggda på ett likvärdigt sätt och då de är fyllda av samma riviga och skräckfilmsliknande melodier så lyfter inte skivan. "
'save me god' som innehåller vocals. det gör den annorlunda, eh?
'the h' och 'my wish' är verkligen fartfyllda! riviga melodier! :E
många av låtarna liknar varandra, både i form av struktur och känsla, men det beror knappast på brist på inspiration, snarare har de skapat en stämning över albumet, och fått fram, inte en, utan fem, sex killers.
| |
|
|
|
