|
Recensioner
| V.A - New Generation | Psytrance |
|
| (Organic Records, ORGCD007, 2004) |
|
01 Dick Trevor v Aphid Moon – Blinking Lights
02 Aphid Moon v Organik - Happyland
03 Organik v Jerry Parsons – Hot Cakes
04 Error Corrective - Switch
05 Voice Of Cod – Its Just A Ride
06 Organik – Electric Eel
07 Alchera – Pole Star
08 Mr. Biscuit – Oil Crisis
09 Unconscious Collective v Organik – Neptune Driver |
|
| V.A - New Generation | 2004-07-30 |
|
Musik kommer, musik går – en del skivbolag går under, en del består. I dagens musikindustri är det inte alltid lätt att överleva, men ett av de bolag som hållit sig vid liv under 2000-talet är det engelska bolaget Organic Records. Med en förkärlek till lite mer progressiva tongångar är bolaget inne på sitt sjunde släpp, som väl på pappret inte ser särskilt märkvärdigt ut om man inte gärna tar sats ifrån trampolinen och dyker ner i det stora havet av artister. Skivan bjuder bland annat på Dick Trevor, som var hjärter ess i legendariska Green Nuns of the Revolution, sonen till välkända Alan Parsons, Jerry Parsons, och nya uppstickare i form av Error Corrective som bjuder på sitt andra släpp sedan debuten på Transient Records.
Tiden rundade av perfekt för en musikfest, och stetoskop och doktorskitt var väl förberett på plats för att finnas till hands när det blev dags att ta temperaturen på den senaste kompilationen ifrån Organic Records.
01 – Dick Trevor v Aphid Moon – Blinking Lights (09:51)
Kompilationens första spår tar ton med en enkel basgång och nog bjuder den på ett halvmystiskt äventyr allt eftersom spåret utvecklas. Det känns som en lekfull resa som inte riktigt följer dagens säljarmönster, något som uppskattas varmt hos undertecknad. Den senaste uppkomsten av hybrider mellan progressiva tongångar och mer neo-full-on verkar stadigt finna sig ett lyssnarintresse hos den psykedeliska publiken, och här är ett praktexempel på hur det kan låta.
02 – Aphid Moon v Organik - Happyland (09:11)
Efter en tur som rundades av med lite lugnare andetag var det dags att ta sig an nästa spår, som känns som ett rejält startskott i själen när det vankas driviga slingor och en något tyngre bas än den örat blivit matat med hittills. Det känns som det här spåret drar lite mer åt full-on överlag, men utan ostiga leads och överanvända röstsamplingar, och som pricken över i blir vi även skonade från den typiska israeliska basgången, tack! Det här andas mer funk och mer lekfullhet! I musikrättegången huruvida det här spåret håller eller inte så döms det till Aphid Moon och Organiks fördel, då bevismaterialet Det-Spritter-som-Tusan-i-Varenda-Muskel, övertygade juryn mer än väl.
03 – Organik v Jerry Parsons – Hot Cakes (08:09)
Med fortfarande en smula överdos av serotonin tack vare föregående spår så tar tredje spåret sats, och kastar sig ut I ett galet ljudlandskap där inget är som det ska – och där inget är som man trodde. En psykedelisk audioresa som bjuder på en dos för två, vilket gärna tenderar att resultera i en starkare upplevelse för lyssnaren under spårets avslutande två minuter. Att ett budskap och en känsla i musiken förmedlas är påtagligt, och trots att det inte är den allra lyckligaste vibben som skickas ut i vardagsrummet så har inte mungiporna givit efter och format ett missnöjt uttryck än så länge efter ett antal provlyssningar.
04 – Error Corrective - Switch (08:15)
När vi ändå är inne åt det lite mindre glada hållet så fortsätter Error Corrective gärna I samma anda, och det bjuds på en tripp med nattåget på väg mot en okänd destination. Här känner jag vid samma känsla som man kan få ibland när man lyssnar på skruv- och knorrmusik som släpps i dagsläget; att det är en tunn bas som rullar med en hårdare kick i segment, fyllda med bara skruvar och knorrar, vilket tenderar att många gånger kännas fruktansvärt omusikaliskt. Vem som helst kan ordna en bas och en kick med mycket skruvar på, men att få det att låta bra och musikaliskt – det är det som är det lilla extra, ett litet extra som inte det här spåret har.
05 – Voice Of Cod – Its Just A Ride (07:47)
Här tar Colin Bennun och Andrew Humphries och slår sina kloka två ihop och inleder spåret med en lång sekvens som bjuder på Bill Hicks sköna stämma. För en gångs skull har jag blivit bönhörd, mer politiska ställningstaganden och djupare budskap i musiken än de sedvanliga ”Do a lot of LSD! I did, and I ended up with a recorddeal!”. Tillsammans med vackra atmosfäriska slingor används diverse citat från vår älskade Bill, och tillsammans med den här musikmiljön bildar spåret en fullträff. Det är bara så bra, och det känns bara så rätt. Antingen är det min politiska djävul som vaknat inom mig, eller också är bara det här spåret så perfekt när det susar ut genom högtalarna och sprider sitt budskap.
06 – Organik – Electric Eel (09:33)
Då var det dags för spår sex och dags för en omgång av det lite mer driviga slaget. Electric Eel är en rejäl dansgolvsjätte med sitt aggressiva ös och sina driviga leads, men överlag känns det inte som något märkvärdigt spår som står ut ifrån mängden. Det är bra, men det krävs mer än detta för att vinna hjärtan i var man och kvinnas hus, men på dansgolvet tordes denna vinna varje människas hjärta under de dryga nio minuter som den spinner i skivspelaren. Favoritpartiet är helt klart en och en halv minut innan slutet då det rejäla öset spinner loss i musikalisk fulländelse, smaskens!
07 – Alchera – Pole Star (07:32)
Allting kan givetvis inte imponera på oss här i världen även om ryktet kanske säger att vägen till lyssnarens hjärta går igenom örat. Här bjuds det på en svag presentation av Alchera, som här gör sin röst hörd med sitt debutsläpp. Vid sidan om att det finns en skön och gungig melodi som gärna kittlar örat till och från i spårets mitt så är det inte mycket mer som gör att man gärna vill höra det här spåret en gång till. Att blekt toapapper kanske bidrar negativt till miljön är allmänt vida känt, men vad gör då ett blekt spår som det här mot skivindustrin?
08 – Mr. Biscuit – Oil Crisis (07:25)
Spårets titel kanske får tankarna att snurra iväg i mer politiska banor ännu en gång, men politiken är så pass väl inbäddad att budskapet inte riktigt är lika påtagligt som i skivans femte spår. Det bjuds på ett lugnare gung i mer progressiva tongångar med atmosfäriska ljudlandskap - målade med mjuka och känslofyllda melodier. Det här spåret har sin lilla charm och fyller ut kompilationen med en skön nergång i tempot, men är inget guldkorn för guldgrävare.
09 – Unconscious Collective v Organik – Neptune Driver (07:25)
Med en något mystisk och experimentell början tar skivans avslutande spår sina första andetag. Efter den dunkla inledningen presenterat sig utvecklas spåret helt åt det mer atmosfäriska och melodiösa hållet, och den känsla man får när eftertexterna börjar rulla efter en bra film gör sig påmind. Det är alltid svårt att verkligen få till en bra avslutning på ett album, särskilt en kompilation av det här slaget som vandrar mellan så pass många varierade ljudbilder, men här vill jag gärna påstå att Chris Organic lyckats utmärkt. En härlig godisbit för örat och en fin avrundning på skivan!
Summering
Efter att ha vilat örat från elektronisk musik ordentligt efter sommarens festivaler så var den här kompilationen en skön comeback för örat. En överlag mjuk skiva där tonvikten ligger på känsla och humör, där de har petat in ett par spår som är ena riktiga dansgolvsjättar. Jag är helt klart positivt överraskad och trots att det finns inslag som inte riktigt mäter sig med den kvalité som albumet skulle kunna ha så är det inget som förstör lyssnarupplevelsen när man avnjuter albumet hemma. Bankar hjärtat för mer atmosfäriska och melodiösa tongångar fast ni inte riktigt känner att israelisk full-on inte är er grej riktigt så är detta en kompilation som ni rekommenderas att pröva på att sätta tänderna i.
Mer information
– http://www.organicrecords.dsl.pipex.com
|
|
|
|
|
