|
Recensioner
| Vagrant - Fragments | Progressive Psytrance |
|
| (Egen Distribution, VAGR67012, 2004) |
|
01 Fragrant Vagrant - Outback Blackout
02 Fragrant Vagrant - Kaleidoscope Frenzy
03 Fragrant Vagrant - Drive-In Disasters
04 Fragrant Vagrant - Business As Usual
05 Fragrant Vagrant - War For Profit
06 Fragrant Vagrant - Stag-Nation
07 Fragrant Vagrant - Cheerleaders Of The Ascention
08 Fragrant Vagrant - Nicely Strange |
|
| Fragrant Vagrant - Fragments | 2004-10-16 |
|
När jag yrade runt på årets upplaga av Antaris Project så ropade någon helt plötsligt på svenska. Vi var tydligen inte de enda svenskarna på festivalen, och efter att vi slagit oss till ro för en pratstund så visade det sig att jag sprungit in i Jeremy Barnes. Vi pratade om förr, nu, allt och inget – och det visade sig att den här mannen satt på en hel del smaskiga berättelser om sina upplevelser i världen. Jeremy har rest världen runt sedan 18 års ålder; liftat i Sydafrika, sovit på San Franciscos gator, levererat toner på Docklands när varvet fortfarande var färskt, närmare bestämt 1995, och samlat på sig upplevelser och erfarenheter allt sedan dess. Som om inte det vore nog så har han tidigare släppt musik på bolag som Tunnel Records (som levererade X-Dreams debutalbum), Phantasm Records och många fler.
Här är hans egen fullängdare med det progressiva projektet Fragrant Vagrant, ett av alla de projekt han är involverad och aktiv inom. Skivan levereras med hjälp av egen distribution med ett ypperligt läckert konvolut, som ger känslorna av att detta är något annorlunda, något eget.
Jeremy Barnes är Fragrant Vagrant.
01 – Outback Blackout (06:50)
Skivans första resa genererar känslor som påminner om 60-tals psykedelisk rock och sommarens höjdpunkter – allt inbäddat i ett budskap som berättar för oss att vi kan klara av vad vi vill, bara vi tror på oss själva. Det är ett lite småjazzigt spår som lunkar på i ett lugnt tempo, och då och då glömmer man bort att det faktiskt är trance som strömmar ut ur högtalarna. Musiken omfamnar en totalt och trollbinder lyssnaren med en funkig vibration som sprider sig i kroppen. Ser man det lite till ögonblicket när man lyssnar så kan det kännas en aning repetitivt emellanåt, men smälter man det hela som en helhet så känns det komplett och framförallt ”rätt”.
02 – Kaleidoscope Frenzy (08:15)
Efter att ha blivit matad med ett intro som mäter strax över minuten så vaknar spåret till liv ordentligt, och tankarna springer iväg i sinnet och stannar på Atmos. Röster spelas ut i ljudlandskapet med en ironisk dos av samhällskritik, och det hela gungar på väldigt bra med sina varma melodier. Tanken slår mig att musiken känns väldigt berättande, och meningen är inte att få din hjärna att slå dubbelvolter utan att snarare slå sig till ro i solnedgångsmiljöer fyllda av känslor och budskap – allt i ett lugnt tempo.
03 – Drive-In Disasters (08:06)
Några stressade astronauter frågar på radion om de kan använda verktyget för att komma tillbaka till jorden, och det blir nog svårt när basen börjar lunka på i lokomotivanda. Skivans tredje spår känns aningen hårdare och mer distinkt än dess två föregångare, och inte alls lika lekfullt. Istället vankas det ljud från sci-fi-världen som skänker ett smått melankoliskt intryck, och spåret känns även här som en helhet snarare än ett moment. Det här spåret har sin charm med sin gnutta av allvarlighet som lyser upp dessa mörka ljudlandskap.
04 – Business As Usual (07:57)
Titeln kanske avslöjar, för den som är utrustad med associativa tankar till uttrycket, att den fjärde berättelsen även den innehåller en dos av samhällskritik. Det vis som Jeremy spelar med röstsamplingarna för att framkalla en allvarlig men samtidigt talande ljudbild – det är ett vis som tilltalar både kropp och sinne. Allt eftersom spåret utvecklas så skänks lyssnaren mer lekfulla inslag återigen, allting levererat i en något dyster förpackning med en rejäl känga samhällskritik. När spåret lidit mot sitt slut så sprids en känsla i kroppen, en känsla som man brukar få när man sett en dokumentär om något hemskt eller läst en riktigt bra bok om mänsklighetens mindre tilltalande aktioner. Detta mina damer och herrar, är perfekt ljudteater.
05 – War For Profit (08:11)
Om ni känner att ni inte har prövat på marschskrikande militärer och ett gungigt ljudlandskap i 133 BPM men tycker att det verkar intressant, ja då kanske ni ska pröva på skivans femte ingrediens. Utblandat med dessa element finner vi lite småmelodiösa och atmosfäriska utsvävningar som ger intryck av berättelser och upplevelser, men trots det så är nog detta ett spår som lämpar sig bäst som örongodis i hemmet. Jag trivs i varje fall inte med kommenderande militärer på dansgolvet.
06 – Stag-Nation (08:49)
Vi har kommit så långt på vår djupdykning av vi nåt skivans sjätte spår, men det rullar inte riktigt på lika charmigt som jag väntat mig. Det vandras väldigt mycket i atmosfärerna och gästas av lite regnskogsinspiration som en extra krydda på detta annars väldigt markerande och distinkta spår. Det känns lite slätstruket även om det händer saker, det är torrt på händelser och kanske hade jag gärna hört något extra element under vissa stunder för att skänka det där extra djupet till spåret, som gör att man kommer ihåg spåret som något extra.
07 – Cheerleaders Of The Ascention (09:19)
Skivans längsta spår levererar stundtals lite element av goa, och börjar väldigt meditativt och lugnt, som en nivå ovan den man vanligtvis ligger på. Det känns väldigt flytande, och tanken slår mig att Jeremy är riktigt duktig på att få ett flyt genom sina spår. Allting strömmar ut ur högtalarna utan några märkvärdiga avbrott, och det känns som förändringar och höjdpunkter i spåret kommer där man själv gärna hade placerat dem – det känns som att det här stämmer. Spårets senare del bjuder på någonting som känns väldigt typiskt och eget för Jeremy, en vattenstämpel som ger siluetter av atmosfär, känsla, berättelse och utveckling.
08 – Nicely Strange (07:11)
Det lider mot sitt slut och kanske sätter Göteborg sin prägel på Jeremy när vi tas med på en lite housigare resa med lite jazziga och funkiga inslag. Detta växer snabbt till att bli mitt absoluta favoritspår på skivan, och det förför mig med sina spelande melodier, sin något repetitiva läggning och den flytande presentationen. Nicely Strange är den söta godisbiten man inte kan få nog av, den prinsessvackra tjejen i trappuppgången bredvid och den perfekta avslutningen på ett album som detta.
Summering
Fragments, som tuffar på mellan 128 till 138 slag i minuten, är definitivt ett album jag helst avnjuter i hemmet. Det är ett album som man kan slå på medan man läser, surfar eller bara vill slappna av och känna en dos värme, kryddat med blomster i form av samhällskritik. Skivans karaktär och sättet den berättar varje spår på talar om en djupt inrotad eftertanke från Jeremys sida, och det här är så mycket mer än bara musik. Det är det bästa från alla världar som blandas när albumet ljuder. Vi tar med oss vardagen in i musikens värld och romantiserar den en aning på ett ironiskt vis som gör att vi får kraft att fortsätta göra det vi tror på – och det hoppas jag att Jeremy också har fått efter att han har släppt det här albumet – kraften att göra det han tror på.
Mer information
- http://www.fragrantvagrant.com
|
|
|
| Nice one, Jeremy! Lycka till i framtiden, man!
| |
|
| Tack, du med. Din recension var också bra läsning, och skivan... bra lyssning ; )
Håll höjd!
| |
|
|
|
