|
Recensioner
| Lazar - In Person | Psytrance |
|
| (Implant Recordings, PLANTCD001, 2004) |
|
01 Lazar - Xandra
02 Lazar - Believe *
03 Lazar - Shaggadelic
04 Lazar - Rio Grande
05 Lazar - Stoned
06 Lazar - Buddha Beat
07 Lazar - Earth Alien
08 Lazar - Enjoy It |
| * Vocals by Maninna and guitar by “The Shadow”. |
|
| Lazar - In Person | 2005-02-19 |
|
Implant Recordings första fullängdare är en leverans innehållandes ett stycke Lazar, som tidigare har figurerat i diverse musikkonstellationer genom åren. Nu är han här igen med sitt soloalbum, och jag hade inte den blekaste om vad jag hade att vänta. Lazar berättade för mig att det skulle vara ett experimentellt stycke trans, så låt oss putsa haklappen och ladda upp med kniv och gaffel – nu blir det Lazar i en timme framåt för hela slanten.
01 – Xandra (08:39)
Skivans jungfruresa öppnar i ett tämligen funkigt landskap med mörka atmosfärer, och det känns överraskande minimalt från stund till stund med tanke på vad herr Lazar har erbjudit scenen förut. Något som stör mig fruktansvärt är den totala avsaknaden av känsla för detaljer, och copy/paste-kärleken sprudlar när man kan börja nynna hur kickarna ska komma vid varje break redan första gången man hör spåret.
02 – Believe (10:17)
De två senaste åren har gitarrerna återigen gjort ett försök att åberopa herravälde på dansgolven, och här kommer ännu ett spår i raden som försöker att placera ditt sinne på varmare breddgrader. Röstspelet av Maninna känns allmänt tamt och blekt, men träffar verkligen den stora pricken över i när det stäms in i allra värsta Culture Beat-varning. Som omväxling så används inte dämpade gitarrer, men stundtals så upplevs det som ett element som tar på tok för stor plats i spåret, och äter upp utrymme för de stackars ostiga melodierna.
03 – Shaggadelic (09:26)
Det har blivit dags för skivans tredje spår, och Shaggadelic är näste man till rakning. Spåret presenterar sig på ett annorlunda vis, och när det tar sats på språngbrädan och börjar utvecklas ordentligt så känns det som ett spår jag gärna hade associerat med nästa spårs titel. Resan tar en sväng förbi lite mer psykedeliska ljudbilder, och det finns en och annan slinga och element som väger väl upp i örat. Basen är svängig men dansar samma vibrationer nästan genom hela spåret, så lite mer variationsmedicin hade gärna donerats. Överlag så är det en helt ok resa, även om det inte är något som fastnar på trumhinnan en längre tid.
04 – Rio Grande (08:11)
Rio Grande öppnar lite smått progressivt med väldigt mycket atmosfär, och inte angeläget mycket vikt på melodiska utsvävningar. Spåret rullar helt ok i mina öron med undantag för huvudvärksbreaksen, och efter cirkus halva resan så tar spåret nytt sikte och bjuder på lite karnevalsdans och en dos skruv med knorr. Att påstå att det partiet trollbinder mig vore att ljuga, men dess efterskalv, som bjuder på rikligt med vacker atmosfär, är definitivt något som sjunger väl i sinnet.
05 – Stoned (07:50)
”I’m fucking wasted. I’m stoned, I’m fucking stoned. I’m really stoned, I’m fucking stoned man”. För den som har sett filmen Blow så kanske denna sampling känns bekant, men även för den som har haft öronen öppna under de senaste åren så känns kanske denna sampling uttjatad och mindre fantasifull. Lazar trappar här upp tempot, och det öser på lite mer – nu börjar det vankas dansgolv. Så här ska det låta, ge oss vad vi tål! Även om vissa slingor känns som ett dåligt Logic Bomb-plagiat och spåret som helhet är en enda lång upprepning så är det definitivt det bästa på skivan hittills – fullt drag från början till slut och en skön balans av atmosfär kontra melodier. Ett riktigt sommarspår som värmer kroppen med lite festivalstämning, även om det inte är någon tiopoängare.
06 – Buddha Beat (08:55)
I stora drag så skulle man kunna påstå att Buddha Beat låter likadant i sju av dessa nio minuter, med undantag för några mindre swoosh-ljud som kommer och går lite till och från. Klart är att Buddha Beat inte står i frontlinjen i slaget på kreativitetens slagfält, men å andra sidan så finns det ett funkigt lunkande till salu här, ett erbjudande som känns som något man får nöja sig med för stunden i brist på annat.
07 – Earth Alien (08:59)
Tempot trappas återigen upp och det känns lite grand som en leverans från den gamla skolan. Med melodiösa ljudbilder och atmosfäriska landskap färdas vi längs en sedan länge igenvuxen musikstig, och under spårets avslutande del så välkomnas en hel del gamla sköna element ifrån goans glansdagar. Fast i brist på variation i slingorna så känns det lite tradigt efter ett tag, och örat blir utsatt för en välkänd ”over, and over again”-session. Det här spåret har definitivt potential, men det känns inte riktigt komplett och det känns definitivt inte ”ofärdigt” på ett charmigt vis.
08 – Enjoy It (09:13)
Mina öron fäktar vilt mot det som strömmar ur högtalarna, och till slut ger de upp och stänger av sig. Det här är tråkigt och att skivan sjunger på sista valsen kan ingen ta miste på. Försöket att få till en någorlunda psykedelisk atmosfär misslyckas fatalt, och de som skulle kunna stå och dansa och skrika till det här är samma personer som skulle kunna stå och dansa hej vilt till ljudet av en torktumlare. Spåret är lite varmare än skivans tidigare leveranser, och det kanske är där som det felar – jag vet inte; men snälla någon, sök upp den svarta lådan och lös problemet!
Summering
Implant Recordings levererar ett skamligt dåligt förstasläpp när det gäller fullängdare, och gillar ni Lazars musik så bör ni definitivt hålla er till hans andra projekt istället, exempelvis Lucy in Space with Diamonds. Den här skivan känns hafsigt hopplockad med spår som inte känns riktigt klara, och som tidigare nämnt så känns det många gånger som copy/paste-terror för det arma musikhjärtat. Fundera inte ens över att inhandla det här släppet, utan håll på din kära veckopeng ett tag till eller spana in Implants nya släpp med Flyh istället, som låter bra mycket mer intressant än detta någonsin kan bli.
Mer information
- http://www.lazar.nu
- http://labelgroup.backtoplastic.com/implant.php
|
|
|
veggie
| 2/19/2005 - 7:13:46 PM |
| Har hört några låtar och kan inte annat än instämma, belive var något av det värsta jag hört sen Günter.
Tack för ordet :D
| |
|
| Woah! Ord och inga visor, ren och skär slakt.
Regelrätt, nästan kosherslakt. Avrättning.
| |
|
| Jag trodde först när jag skulle till att läsa den recension, att "Scobbah" skulle drämma till med värsta smöret, men så var inte fallet.
Mycket bra och rättvis recension som verkligen beskriver detta "obraiga" album. För den som är lite grafiskt lagd också, så reagerade jag direkt på det überfula omslaget, där dom inte lagt ner mer tid än 5 min, max... Detta var helt utan tvekan förra årets sämsta release.
| |
|
ukiro (a@b.c)
| 2/21/2005 - 9:17:59 PM |
| spat: Kommer till mitt eget försvar här... jag gjorde omslaget på EXTREMT kort varsel och med instruktionerna att det skulle vara hans ansikte, skulle se rent & "fräscht" ut och inte så rejvigt, plus att bildmaterialet var taget med en 1,3megapixelkamera. Försök blåsa upp en sån till tryckupplösning utan att det blir piss! Jag menar inte att det är något mästerverk (absolut inte...) men jag hade verkligen usla förutsättningar.
| |
|
|
|
