|
Recensioner
| Megalopsy - The Abstract Machine | Psytrance |
|
| (Trishula Records, TRISHCD002, 2005) |
|
01 Intro / Chaos
02 Obscure Warlock
03 Fractal Circus
04 Goblin Grins
05 Juggling Spheres
06 Pachamama
07 Monkey Supernova
08 Space Cadet
09 Devenir-Cosmos
10 Outro / Cosmos |
|
| Megalopsy - The Abstract Machine | 2005-03-12 |
|
Trishula Records levererar sitt andra släpp, och det är argentinska Megalopsys debutalbum som står på tur den här gången. För en gångs skull så bjuds det på ett genomtänkt koncept, vilket jag personligen tycker mig se på tok för sällan bland dagens släpp. Den abstrakta maskinen välkomnar lyssnaren med en introduktion till kaos, för att sedan guida lyssnaren igenom sina fyra kapitel och avslutningsvis klippa bandet med argentinskt kosmos.
Välkommen till den abstrakta maskinen.
01 – Intro / Chaos (02:03)
Skivan introducerar sig på ett lite smådubbigt vis med ett stycke skeva melodier högst upp på schemat. En röst presenterar den abstrakta maskinen under den senare minuten. Det här är inget märkvärdigt men ett helt klart godkänt och lite annorlunda intro att börja en platta med.
02 – Obscure Warlock (07:32)
Nu har det äntligen blivit dags för skivans första kapitel (Chaos) och det är hög tid att röra på benen, och det till rytmer som är adapterade för nattliga träningspass. Bitvis så känns de elaka slingorna som något som skulle kunna ha fötts i Örebro, och man kan stundtals nästan känna doften av mossa i sommarnatten när en skogshöjdare som den här ljuder ur högtalarna. Vad som däremot händer melodimässigt kring en cirkus sex minuter in i spåret har jag svårt att förstå, och någon med grövre tinnitus än mig får gärna vara vänlig att förklara. Det låter fruktansvärt illa, men lyckligtvis så håller det inte i sig särskilt länge förens det har blivit dags att överlämna ordet till ett konceptmässigt långt outro.
03 – Fractal Circus (08:24)
Det växlar ner ett par steg i aggressivitet och vi stiger in i fraktalernas cirkus. Jag gillar inte att använda mig av uttrycket ”skevt”, men hittills under skivan så har det ordet ockuperat mitt sinne. Man vet varken ut eller in, om det är vackert eller förskräckligt – Megalopsy tänjer på sinnets gränser och vänder ut och in på hjärnbalken. Resultatet blir en nattlig resa med mycket rytm och aggressiva slingor som är helt klart godkända, men det är fortfarande ingenting som upplevs som uppseendeväckande bra. Det första kapitlet avslutas med ett en och en halv minuts konceptvänligt outro, och jag gillar verkligen känslan som sprider sig i kroppen av berättelse, att hela albumet snarare är som en lång story från a till ö än en hjärtklappande ångvält som bara frustar tills bensinen är slut. Det känns hittills som att allting har en djup eftertanke.
04 – Goblin Grins (08:48)
Andra kapitlet (Chaos Fade Out) omfamnar oss med dubbelkaggen som verktyg, och resan skumpar på hej vilt genom lekfullt mörka atmosfärer. Vad många spår inom nattmusik har problem med idag är att kvarhålla en röd tråd, en känsla av att vara en total resa, en berättelse. Även om det här spåret inte får mig att jubla så finns det en oerhört stark röd tråd genom hela sessionen som är påtaglig även om du så vore döv, och spåret gör sig tämligen befriat ifrån att följa specifika mönster. Här är det sinnesrubbningskärlek både en, två och tre gånger.
05 – Juggling Spheres (09:27)
Skivans femte ingrediens erbjuder mina öron den bästa massagen hittills. Det går hej vilt till när aggressiva slingor får ta överhanden, välackompanjerade av mörka atmosfärer och en rejäl trumslagarbas. Resan innehåller alla kvalitéer som en rejäl dansgolvsjätte bör kunna fresta med om natten, och precis likt föregående spår så är den röda tråden påtaglig. Ett par svettdroppar senare så har det blivit dags för konceptet att sätta sin prägel även här, och för varje långt outro som susar ut ur högtalarna så tilltalar konceptet mig allt mer.
06 – Pachamama (08:42)
Tiden har kommit att bana väg för skivans tredje kapitel (Cosmos Fade In), och spårets kraft identifieras efter ett par lyssningar som de djupt atmosfäriskt lagda melodierna. Fundamentalt så känns det slätstruket med en uttråkande basgång och under vissa partier så är avsaknaden av lite härlig action total, sådan action som trion tidigare har bjudit på under skivans gång.
07 – Monkey Supernova (07:29)
Sjunde spåret gör skäl för sin titel när den presenterar sig, och tar ett raskt grepp om öronen från start med ett drivigt fundament. Megalopsy återknyter till konceptet på ett ypperligt vis och levererar här ett spår som går i sann Parvatianda. Förutom fart och fläkt så innehåller spåret en drös aggressiva slingor och charmerande trippstunder. Spårets avslutande del är oerhört pampig och med sina sista minuter så kör den fullkomligt över dig. Så här ska det låta!
08 – Space Cadet (08:10)
Fjärde kapitlet (Cosmos) skramlar igång efter en atmosfärisk presentation, och även fast spåret är tämligen drivigt så känns det inte som någonting som avnjuts allra bäst på dansgolvet. Faktum är att spårets karaktär gör det här spåret definitivt inte lämpligt som ett element på en kompilation, utan ett spår av den här sorten passar bara in på ett album, och då är frågan bara hur pass väl det fyller sin funktion som utsvävning. Gladeligen så fungerar det här spåret väl som utsvävning, och det i sin helhet bildar ett skönt element på skivan. Det här spåret är inte menat att få folk att skrika och flippa ur, utan det här är ett tydligt inslag av eftertanke. Som tidigare nämnt, inte bara full fart från början till slut. Tummen upp!
09 – Devenir-Cosmos (08:27)
Här återfinns mitt definitiva favoritspår på det här albumet. Det är hårt och känslofyllt, med melodier som välver in i varandra om vartannat. En riktig skogshuggare som bjuder upp till dans, inte särskilt svår mentalt men däremot vibrerar den ifrån sig energi och känsla. En imponerande maktdemonstration över vad de här tokiga filurerna är kapabla till, en uppvisning som jag lyssnar igenom flera gånger och för varje gång så finner jag nya ting i den här musiktavlan. Mer! Mer!
10 – Outro / Cosmos (04:14)
Jag blir inte lika förförd av skivans outro som jag blev utav dess intro, men det är fortfarande fyra relativt stämningsfulla minuter som Megalopsy tar oss igenom. Det är aningen experimentellt och visst finns det element här som rundar av den totala resan perfekt även om jag inte är på tok för imponerad.
Summering
Musiken tystnar, högtalarna återgår till sin sömn och det blir plötsligt tomt i rummet. Megalopsys debutalbum är en väldigt annorlunda upplevelse, och jag måste medge att det har varit skönt att fått chansen att recensera ett album där förväntningarna varit nollställda, för att kunna mottaga det här konceptet med öppet sinne. Även om vissa vibrationer som albumet sänder ut inte är på tok för innovativa, och även om inte varje sekund åtnjuts perfekt i mitt inre så är helheten väldigt imponerande. De har verkligen lyckats med sitt koncept, och dessa långa outron på varje spår blir sköna inslag som ökar känslan av att det är en resa från och med att första spåret till det sista.
Även om inte alla spår är perfekta så finns det inte en endaste produkt på den här skivan som inte får godkänt. Kvalitetsribban är tämligen hög och med sitt slående koncept så är den här skivan väl värd att få tillbringa sin livstid i din skivsamling där hemma. Är du på jakt efter någonting som verkligen är annorlunda mot det mesta som släpps idag och kan tänka dig att kompromissa med att dina tår inte dansar foxtrot varje sekund – ja då är det här någonting för dig.
Mer information
- http://www.trishula-records.com
- http://www.megalopsy.com.ar
- http:///www.theabstractmachine.com.ar
|
|
|
| Aloha! Sitter o lyssnar på båda albumen.. den ena är deras promo som kom ut 2004.. Blev inte direkt besviken av deras "debut". Riktigt bra.
| |
|
Dennis
| 3/13/2005 - 10:46:55 AM |
| Håller med dig Alex, verkligen ett anorlunda album..
| |
|
knakskruv
| 3/13/2005 - 4:44:43 PM |
| Kanske bör inhandlas ändå. Trishula verkar ha lyckats med sina 2 senaste släpp iaf. Mushy Mystery verkar vara en riktig höjdare! :)
| |
|
Disc-Ho
| 3/17/2005 - 9:05:33 AM |
| Ay caramba! Då jag haft Megalopsy som en liten personlig favorit en tid, så ser jag efter denna recension med råge fram emot x antal genomlyssningar av nya plattan!
Bra skrivet Alex!
| |
|
|
|
